Jag kom iväg i måndags och tränade, fast jag jobbade över till strax efter 7 på kvällen. Fakum är att axlarna och då speciellt musarmen nästan tog livet av mig på gymmet. Fick sänka vikterna på axelmaskinerna rejält. Tog i så jag nästan kräktes. Sån är jag – kör till jag nästan svimmar. Det är skönt :)
I går höll jag på att börja lipa när jag satte mig vid datorn på jobbet. Musarmen gjorde så ont att det svartnade framför ögonen när jag försökte stansa. Varför ända in i glödheta fattar jag inte att jag inte fåååååår ha träningsuppehåll. Jag behöver styrketräna för att klara min vardag (mitt jobb i alla fall). Ja, ja – får försöka komma ihåg det i fortsättningen. Jag vet ju att det onda går över efter några veckors träning, sedan vänder det och jag mår bara bättre och bättre i kroppen. Så det är bara att köra många repetitioner med låga vikter på just dessa muskler. En ”stansarkärrings” förbannelse…
Som en riktig bullmamma så höll jag mitt löfte igår. Vi fick faktiskt bullar på jobbet, men jag tjuvsmakade inte. Visste ju att jag själv skulle baka på kvällen. Det blev 80 kanelbullar gjorda. Det är ju inte speciellt mycket jobb (jag är ju lyckligt lottad med rejäl hushållsassistent och varmluftsugn), det enda som tar tid är ju jäsningen. Då kan man ju surfa, titta på TV eller umgås med familjen under väntan. Jag får väl bekänna att jag har en hemsk ovana. Jag är barnsligt förtjust i söta degar (vetebröd, småkakor, pepparkakor) och sockerkakssmet… åt ohälsosamt stora mängder bulldeg i går – kunde sedan bara klämma i mig en ynka bulle när de var klara. Jäsningen fortskred under kvällen, är huvudet dumt får kroppen lida, tur att jag är utrustad med plåtmage.
Och nu ett lappkast till något helt annat. Läste hos Polly häromdagen om att hon tänkte köra en ”fulblogg” dvs när man skriver i sin blogg i dagboksform. Ditten och datten hände osv. Tydligen är det ansett att vara på något sätt sämre än att spetta upp bloggen med ämne för ämne i små snuttifierade inlägg. Dessutom är det tydligen ”finare” att vara lite ”svår” och mystisk och ha åsikter som är kontroverisella osv inte bara skriva hur vardag och fest ser ut just för dem. Vi gamla morsor är väl inte så mystiska precis. Jag tänkte en hel del på uttrycket ”fulblogg”. Tänkte på vad jag personligen gillar att läsa – vilka av mina favoriter surfar jag in på först av allt? Jo, det är de som säkert faller innanför ramarna för s k ”fulbloggar”. Är jag mycket annorlunda än andra? Tror inte det faktiskt. Roade mig med att gå till Hypodea och kolla. De har en topplista för flest lästa inlägg – en Topp 10. Det är 32 bloggare på den sidan, måååånga är väldigt pretto och långt ifrån fulbloggning. Men vad visar då topplistan. Jo, som nr 1, 2, 3 & 5 på gårdagens lista låg inlägg från Vivi – alltså EN skribent. På plats 4 och 6 från Balletdancer. Bägge skriver konventionell dagbok. De är inte på något sätt mer aktiva med inlägg än andra, bara så mycket mer personliga i och med att de skriver om sitt liv, rakt upp och ner. Jag har läst Vivi sedan 1998, då på egen sida. Allt från det att hon jobbade i Stockholm i bemanningsföretag som receptionist, till det att hon och dåvarande pojkvän flyttade till London, de gifte sig, skilde sig, hon har köpt 2 hus under min läsning. Hon bor nu med ny engelsk sambo. Läser med glädje om hennes vardag och fest. Känns ju som jag känner Vivi, fast vi aldrig någonsin mötts, dessutom är hon rejält mycket yngre än jag är. Men det är ju så att vissa skribenter fastnar man för. Jag gillar faktiskt nästan enbart fulbloggar. De andra får gärna vara viktiga och skitförnäma för sig själva – jag tycker de är tämligen ointressanta. Jag fattar att man kanske menar mer inlägg av typen: 1. jag gick upp, 2. åt frukost, 3. jobbade, 4. tittade på tv, 5 - skriv i min gästbok! 6, hej då… eller nåt, men ändå. Fram för fler dagböcker för de flesta som försöker misslyckas kapitalt med att vara kolumnister, vilket säkert är själva meningen.
